Underskatta inte den mänskliga inkompetensen, Rothstein!

DN 28 april

(Debattartikel av Bo Rothstein)

”De lokala skolledarna är nyckeln för att lösa krisen

Skolor där skolledningen misslyckas med att förankra sin pedagogiska vision kommer att präglas av lärare som misstror varandra just på grund av att man inte delar samma värderingar vad gäller hur undervisningen skall ske och de kommer också att präglas av misstroende mellan skolledning och lärare. Att sådana skolor inte fungerar väl bör inte komma som någon överraskning.

Detta är också förklaringen till att det visat sig så svårt att överföra pedagogiska modeller från en typ av skolor till en annan. Skoldebatten världen över är full av historier om en dåligt fungerande skola som beslutade sig för att införa en ny pedagogisk modell och vips lyckades kraftigt förbättra elevernas resultat. När man försökt överföra sådana ”succé-modeller” till andra skolor har emellertid detta oftast misslyckats. Skälet är enkelt, det är nämligen inte själva innehållet i den pedagogiska modellen som spelar roll, utan hur den kan fungera som ett verktyg för att skapa tillhörighet, förtroende och engagemang på den lokala skolan.

Sammantaget innebär detta att vi kan lägga ner jakten på ”supermodellen” för den svenska skolan och i stället börja fundera över hur vi kan skapa förutsättningar för lokala skolledare att ta fram olika slags pedagogiska modeller som passar för, och framför allt kan vinna förtroende för, just deras skola med dess lärare, elever och föräldrar.”

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Det är alltid lika givande att läsa Rothsteins inlägg, som aldrig präglas av politisk korrekthet utan av strävan att tänka egna tankar. Det finns viktiga poänger i Rothsteins resonemang, men också ett förbiseende. Låt oss börja med poängerna:

1. Skolor är löst kopplade till sin kontext och är därför svåra att styra: ”En första sådan insikt är att varje skolväsende, och även de enskilda skolorna, har karaktären av vad som inom organisationsforskning benämns ”löst kopplade system”. Vad som sker i det enskilda klassrummet är bara ”löst kopplat” till den lokala skolledningens verksamhet vilken i sin tur inte står i någon direkt relation till vad som sker på kommunens skolkansli vars verksamhet i sin tur har en omfattande autonomi i förhållande till Skolverkets göranden och låtanden. Detta innebär att möjligheten att utöva direkt styrning av denna verksamhet är mycket begränsad.”

2. Den pedagogiska modellen är av mindre betydelse: ”Framgångsrika skolor verkar kunna använda sig av väldigt olika pedagogiska modeller alltifrån mycket traditionella till mycket ”progressiva” och allting däremellan.”

3. Skoledarnas betydelse är mycket central: ”Därmed inte sagt att pedagogiken saknar betydelse, tvärtom verkar de framgångsrika skolorna ha skolledningar som är mycket pedagogiskt engagerade och som har klara visioner och uppfattningar om undervisningens utformning. De är med andra ord inte administrativa utan pedagogiska ledare.”

När det gäller dagens svenska skoldebatt konstaterar Rothstein i slutet av sin artikel att: ”Problemet med denna debatt är att den förts utan någon grund i vad som på det medicinska området benämns ”vetenskap eller beprövad erfarenhet”. Alla som så önskar kan lyfta fram sina favoritslagpåsar. De som är motståndare till friskolor kan skylla på denna reform. De som inte gillar så kallad progressiv pedagogik kan lägga skulden där och de som har ideologiska aversioner mot kommunaliseringen ropar på ett återförstatligande av skolan.”

Slutsatsen i Rothsteins artikel är att skolledarna måste ges förutsättningar att göra ett bra jobb, dvs. att vara pedagogiska ledare och inte administrativa. De flesta lärare i Sverige ställer nog upp på den åsikten. Men vad Rothstein missar i skolldebatten är att de reformer som genomförts har inneburit just det att rektor inte har möjlighet att vara en pedagogisk ledare längre, av följande skäl:

1. Kommunaliseringen har inneburit att skolledaren styrs av den enskilda kommunens ekonomi och av kommunens politiker och tjänstemän. Vet Rothstein vilken Åsa-Nisse-värld en svensk kommun kan vara? Om skolan får många sökande kan rektor syssla med pedagogik, men i de flesta fall måste skolledare lägga ner alltför mycket tid på marknadsföring, vilket leder oss in på nästa punkt.

2. Det fria skolvalet. Skolans överlevnad anses kopplad till marknadsföringen, vilket innebär att både lärare och rektor lägger avsevärd tid på detta arbete.

3. En annan faktor som Rothstein också tycks förbise är kvaliteten på de svenska skolledarna. Ingen verkar ha velat diskutera denna viktiga fråga men några rapporter har ändå uppmärksammat de stora bristerna hos rektorerna. Att låta dåliga skolledare styra pedagogiken är en större katastrof än att de sysslar med administration. Var det inte Rothstein som sa i en tv-debatt att man aldrig ska underskatta den mänskliga inkompetensen? De framgångsrika skolorna som Rothstein hänvisar till kanske är framgångsrika på grund av en kompetent skolledare, och det är en annan sak än att låta alla skolledare få större inflytande över pedagogiken!

Att många debattörer (inklusive Superpedagogen) anser att man bör återförstatliga skolan och förbjuda vinst inom friskolor är just för att återta ett fokus på pedagogiken och kunskapsutvecklingen inom skolan och slippa lägga tiden på marknadsföring och korkade kommunpolitiker.