Ledare är en person utan självkritik

SvD debattartikel 26 juni ( ANNIKA ELIAS, ordförande, Ledarna)

SvD replik (Anders Knape, ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting)

”Kommuner och landsting kastar bort miljarder

I detta nu pågår ett gigantiskt slöseri med svenskarnas skattepengar. I en undersökning vi i chefsorganisationen Ledarna genomförde nyligen fann vi att en stor del av lönerna i offentlig sektor – i vården, skolan och omsorgen – i praktiken är bortkastade pengar.
Löner är den klart största budgetposten för kommunerna och landstingen – många miljarder varje månad. Därför måste lönerna användas för att styra och utveckla verksamheterna. Om lönerna sätts utan tydlig koppling till medarbetarnas arbetsinsats, eller om löneökningarna smetas ut lika för alla, är lönekostnaderna just bara en kostnad. Men om medarbetare som anstränger sig och tar ansvar – och de är många i vården, skolan och omsorgen! – ser en tydlig koppling mellan sin egen prestation och vad som står på lönebeskedet kommer motivationen att bli högre och verksamheterna fungera bättre.”

År efter år gör debattörer samma misstag i sin argumentation: man utgår från att organisationerna har kompetenta ledare och att dessa vet vad som är en bra utveckling för verksamheten! De flesta debattörer är tillräckligt smarta för att inte försöka definiera vad de menar med bra, eftersom de saknar kunskap om detta! Utifrån sitt särintresse odlar man myten om ”det goda ledarskapet”, en företeelse som har samma ontologiska status som enhörningar eller ”den skäggige kungen av Frankrike”.

Istället letar man efter orsakerna till alla brister hos fotfolket eller hos en faktor som man identifierar som ideologisk fiende. Annika Elias har inte en aning om vad som menas med att ta ansvar inom skolan eller vad som bör premieras. Det är så oerhört lätt att uttala floskeln att alla anställda borde få se ”tydlig koppling mellan sin egen prestation och vad som står på lönebeskedet” utan att diskutera förutsättningarna för en sådan, till synes, självklarhet.

En viktig förutsättning är att man faktiskt vet vad som är en bra utveckling. Och finns det bara en bra utveckling? Förmodligen kan vi ha väldigt skilda uppfattningar om målen, så det är ganska poänglöst att prata i singularis. Vem vet sedan vilka handlingar som leder till bästa resultaten? Kan det finnas olika sätt att nå dessa på? Under de senaste åren verkar alla hoppas på att Hatties Visible Learning kommer att ge oss alla svar. Man kan redan nu se hur våra skolledare missförstår de resultat Hattie redovisar, och man bävar för de studiedagar som ska bygga på Hattie (”Sätt er i grupper och diskutera Hatties siffror så återsamlas vi efter fikat och redovisar vad ni kommit fram till! Skriv resultaten på ett löv som vi sedan sätter upp på vårt träd som Greta ritat på blädderblocket!”).

En annan faktor som bidragit till att pedagogiska diskussioner på skolorna har upphört är kommunaliseringen, som inneburit att all demokrati försvunnit från skolorna. Den okunnige rektorns ord har blivit lag. Lärarna saknar numera inflytande och är rädda som livegna bönder.

Hur många skolledare är kompetenta att avgöra vilka lärare som gör ett bra jobb? Hur duktiga lärare var våra rektorer innan de blev skolledare? En modern svensk ledare utmärker sig ofta genom en kombination av inkompetens och total avsaknad av självkritik, två egenskaper som brukar följas åt. Och har rektorerna tid till att bedöma sina lärare? Enligt flera undersökningar anser skolledare att de inte hinner besöka lektioner och skaffa sig information om lärares prestationer, men de sätter ändå individuella löner! Utifrån vilken information undrar man. Vilken besparing det skulle vara för kommunerna om lärarna kunde göra på samma sätt med betygssättningen av eleverna. Man struntar i att ha lektioner och sätter betyg på vad man tror eleven skulle ha presterat ifall man bedrivit undervisning. Å andra sidan ska vi vara tacksamma för att rektorerna inte hinner besöka lektioner, eftersom de saknar pedagogisk insikt och därför kan ställa till med större skada än nytta. Dagens rektorer undervisar ju aldrig själva och redan efter något år har man tappat fingertoppskänslan i läraryrket.

Varför skrivs inga debattartiklar om detta? Varför får man inte ifrågasätta arbetsgivarens kompetens? Svaret är förmodligen så enkelt att det inte är ideologiskt passande att kritisera ledarskapet, men så länge mn inte gör det kommer heller ingen vettig skolutveckling att äga rum. I takt med att kvaliteten på de svenska skolorna sjunker försöker huvudmannen kompensera detta i sin retorik genom att tala om ”den goda skolan”, ”den goda ledaren”, ”den goda läraren”. De grupper och samhällen som historiskt använt sig av denna typ av retorik vill vi helst glömma.

”Den goda ledaren” inom skolan är ju faktiskt en person som har tagit på sig uppgiften att frivilligt skära ner utgifterna för barnens undervisning med förhoppningen att bli sedd och bekräftad av sin arbetsgivare. Utifrån detta elände säger man sig vilja skapa ”den bästa skolan”. Samtidigt visar undersökningarna att skolan försämras varje år. Man lyckas inte ens skapa en  skola som ger barnen en anständig utbildning. Men i retorikens och reklamens värld för man alla bakom ljuset!

Annika Elias försvarar alla våra inkompetenta rektorer och lägger istället skulden på facken, vilket i hennes ideologiska perspektiv och särintresse naturligtvis är passande. Fackens stora misstag var snarare att gå med på individuella löner. Man utgick felaktigt ifrån att arbetsgivaren hade kompetensen att bedöma de enskilda lärarnas insats. Det har medlemmarna surt fått äta upp. Detta misstag ska dock läggas på medlemmarna själva som naivt utgick från att arbetsgivaren prioriterade skolutveckling framför minimal kostnad. Denna bristande insikt om hur en krafterna på arbetsmarknaden ser ut i praktiken måste lärarna snarast rätta till.

Lärare kommer aldrig att få den lön som de förtjänar utifrån nuvarande lönemodell! Ingen rektor kommer någonsin att sätta en ”rättvis” lön! Tänk inte ens tanken!

(Angående Anders Knapes jämförelse med tango kan man konstatera att både SKL och Ledarna är så långt ifrån tango som man överhuvud taget kan komma! Tango bygger på en kombination av känsla, musikalitet, konstnärligt uttryck och kommunikation. Om man skulle försöka hitta organisationer som representerar motsatsen till tangons egenskaper är det väl just SKL och Ledarna. Vore därför trevligt om debattörerna hämtade sina metaforer från annat område, skrotfragmentering kanske.)

Superpedagogens uppmaning till alla lärare: Låt oss kämpa för en helt ny lönemodell som bygger på fasta och tydliga kriterier som den enskilda rektorn inte kan styra över!